Imorse vaknade vi med ett ryck. Thomas hade försovit sej kraftigt och just idag skulle han iväg med tåget till Norge för att hämta sin son. Totalt fel dag att försova sej på. Taxi var inte att tänka på då det skulle ta ca en timme att få en taxi till oss. Så det blev till att sätta sej på snabb bussen in till stan, den busschauffören struntade i bussfilen och körde istället i köerna.. tunnelbanan var så full med folk att två tåg fick passera innan Thomas kom med. Vid det här laget så fanns det ingen chans att han skulle hinna med tåget till Norge.

Med fyra yrvakna barn, assistent och en kissnödig hund kring mej, så satte jag mej vid datorn och kollade förseningar på sj-tågen. För varje försening som Thomas drabbades utav så försenades hans tåg lite mer. Jag var så stressad och hjärtat slog i hundranittio.. minst... När klockan var kvart i nio, och Thomas fortfarande inte kommit till Centralen, då sa jag tyst för mej själv

 - Om det nu finns någon där uppe.. så se till att försena tåget ännu mera så att Thomas hinner till sin son... Finns du där så är det hög tid att ställa upp lite..

Sen tryckte jag på uppdatera knappen på datorn och tågförseningen ökades på ytterligare med en kvart. Thomas skulle ha ca 3 minuter på sej att springa igenom Centralen till Norgetåget... 3 minuter i nio ringer Thomas, han stod då på perrongen till sitt tåg.. och det var ytterligare tio minuter sent.

Tåget skulle ha avgått 8:29, men avgick 9:10. Tack vare det så han Thomas med sitt tåg och kan därmed få hem sin son över jul och nyår.

Då kände jag, att om man nu skulle tro på att någon finns någonstans, och denne någon fixade detta, varför i hela friden kan inte den personen fixa Zebbe???

 

Anneli

20 december 2010 15:33

Va skönt att Thomas hann med tåget, förstår att ni vill ha hans son hos er över jul! Man får bara hoppas på att denna någon, ger Zebbe tid och att man finner mediciner som hindrar och hjälper, ungefär som insulin till diabetiker! Bäst av allt hade varit om alla eländiga sjukdomar och hemskheter inte alls hade funnits! Kram

 

Katarina

20 december 2010 22:21

Ja du. Ibland känns det verkligen som att man har en vakande hand över sig. Men det faktum att den inte finns överallt och i alla lägen kan vara svårsmält.
Det lönar sig nog att inte tänka så, kan hända det kunde varit värre…

Kram och hoppas resan hem från Norge flöt lite mindre stressigt.

http://www.endastgossar.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jäkligt dåligt med uppdateringar här har jag märkt. Men saker har hänt under dessa tre månader och jag har prioriterat det. Vad har hänt sen sist då? Otroligt mycket och allt får inte plats i ett inlägg. Behovet av att få skriva har åter väckts t...

Jag fick drömjobbet för ett tag sedan. En fast anställning på sjukhuset. Jag var så lycklig. Äntligen skulle jag göra det alla sagt åt mej genom åren. Bara för att Zebbe har en sjukdom så måste du leva på med ditt egna liv. Jag är utåt sett en jä...

Året började med att lära oss nya andningshjälpmedel. Straxt innan julen förra året så fick Zebbe både ångmaskin och hostmaskin. Under ett besök på barnavdelningen på sjukhuset så bröt Zebbe ihop totalt. Hans underbara sjuksköterska gick in till ...

Snart har ytterligare ett år gått på vår resa. I jan är det 9 år sedan jag fick reda på att Zebbe hade duchennes muskeldystrofi. Just där och då trodde jag aldrig att jag skulle få något som skulle kunna kallas ett normalt liv. Jag var helt i...

Jag sitter nu i ett mörkt rum och nattar Zebbes yngsta lillebror. Känslorna börjar komma. Vad hände idag? Varför? Vad gjorde de? Varför reagerade jag som jag gjorde? Frågorna blir många när dagen man bävat för, tillslut är över och allt gick br...