Ja, vad säger man.. Livet går vidare trots att man försöker bromsa det.

Att få tid till allt man vill är något som absolut inte går just nu. Jag går och kikar på almanackan.. jag kikar i mobilen, kollar mailen.. och ställer mej frågan.. Jag har väl inte missat något??

Praktiken var tuff att genomföra, att arbeta heltid är inte något som passar mej och min familj. Att jobba kväll funkade mer bra än att jobba dag. Men under dessa fyra veckor som praktiken har varit, så har jag insett att jag hade aldrig kunnat jobba en sekund under första året då Zebbs sjukdom gjorde sitt intåg i familjen. Det var tufft då, det är tufft nu.

På måndag kommer jag tillbaka till skolan, och jag ser med glädje fram emot att få tillbaka vardagen. Jag går kortare dagar, kommer att få mer ork till familj och vänner. Nåja inte jättemycket mer.. men kanske jag får ork till att ringa iallefall till nära och kära..

För en utomstående som inte lever med Duchenne 24 / 7, så är det nog svårt att ta in hur mycket det tar på en.. Att för en kväll kunna glömma vår vardag och göra något mysigt bara Thomas och jag, krävs ledigt dagen innan det ska ske.. Vi måste liksom ladda upp inför att kunna koppla av??!! Låter det snurrigt?? det är det också. Det är svårt att förklara.. Men men så är det.

I vårt område så har det börjat och komma småligister igen.. De dyker upp med jämna mellanrum. Under natten som varit, så har de dragit ut strömmen ur Zebbes garage, snott grannens ( som är dagmamma ) syskonvagn och förstört framhjulet och handtaget för att sedan lämna vagnen ca 100 meter ifrån hennes lägenhet. En annan vän och granne hade besök på kvällen för någon dag sedan av någon ungdom som troligen letade efter cigg... Ja, nu är det höst och snart vinter.. Men det är inte därför vi måste ta in våra saker nu från verandorna.. Utan det beror på tjuvar... Och tilläggas bör att dessa människor är inte äldre än 12-13, en del utav dem... I sommras såg vi barn ( 8-10 år ) som gick omkring med sprayburkar.. Jag tror folk måste börja fundera på vad deras "små" barn gör. Brotten som sker är oftast inte utav äldre tonåringar, utan barn som är på väg in i tonåren..

Så idag ska jag ägna mej åt att plocka in barnens leksaker och Zebbes hjälpmedel.. Spännande värld vi lever i...

// Mia, Zebbes mamma

 

Orchid/Ingegerd

3 oktober 2010 18:56

Tänk att jag blir fly förbannad när ungar drar runt och förstör för andra! Det skulle bli ett j..la liv om någon gjorde detsamma mot dom! Jag förstår om du plockar in dina prylar!
Kram på er! Hoppas ni får en hyfsad vecka!
Ingegerd

http://kidsandorchids.wordpress.com

 

Mia

3 oktober 2010 21:07

Fy vad galet arg jag kan bli på sådan förstörelse.. Det är likadant i vår by.. Vi har, peppar peppar, sluppit bli utsatta, men andra har blivit av med en del eller fått saker förstörda :-(

Kramar
Mia

http://nattmia.blogspot.com

 

Mamma till tio

4 oktober 2010 11:06

Tråkigt med huliganer som ska förstöra bara !!

http://www.metrobloggem.se/Mamma10

 

Budda

8 oktober 2010 15:44

Hejsan, mycket tråkigt med onödig förstörelse och förströelse :(

Hoppas Z blivit kry och att operationen kunnat genomföras.

Hoppas du och din kärlek får tid för något eget. Det är itkigt att vårda kärleken.


Önskar en bra helg - trots allt.
Vänligen, Budda

http://www.budda.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jäkligt dåligt med uppdateringar här har jag märkt. Men saker har hänt under dessa tre månader och jag har prioriterat det. Vad har hänt sen sist då? Otroligt mycket och allt får inte plats i ett inlägg. Behovet av att få skriva har åter väckts t...

Jag fick drömjobbet för ett tag sedan. En fast anställning på sjukhuset. Jag var så lycklig. Äntligen skulle jag göra det alla sagt åt mej genom åren. Bara för att Zebbe har en sjukdom så måste du leva på med ditt egna liv. Jag är utåt sett en jä...

Året började med att lära oss nya andningshjälpmedel. Straxt innan julen förra året så fick Zebbe både ångmaskin och hostmaskin. Under ett besök på barnavdelningen på sjukhuset så bröt Zebbe ihop totalt. Hans underbara sjuksköterska gick in till ...

Snart har ytterligare ett år gått på vår resa. I jan är det 9 år sedan jag fick reda på att Zebbe hade duchennes muskeldystrofi. Just där och då trodde jag aldrig att jag skulle få något som skulle kunna kallas ett normalt liv. Jag var helt i...

Jag sitter nu i ett mörkt rum och nattar Zebbes yngsta lillebror. Känslorna börjar komma. Vad hände idag? Varför? Vad gjorde de? Varför reagerade jag som jag gjorde? Frågorna blir många när dagen man bävat för, tillslut är över och allt gick br...