Ja, den efterlängade tiden för mej själv kom i helgen. En kryssning med ett gäng ( 70 st ) tjejer, med ett gemensamt intresse, nämligen bloggning åkte tillsammans. Jag skrattade, åt god mat och skrattade lite till. Hade underbara hyttkamrater EVA och ANNICA , ni var helt underbara tjejer !!!...

Inte någon gång under kvällen tänkte jag på Zebbes sjukdom, habilitering, sjukhus, behandlingar, framtid, öden, förtvivlan eller förvirring. Jag tänkte däremot på Zebbe och resten utav barnen.. Men enbart som mina barn.. Inget mer. Det var så fantastiskt skönt att för 22 timmar bara få släppa tankarna.

Timmarna innan båten skulle gå, så shoppade jag och Eva loss ordentligt. TILL OSS !!!! inget till våra barn.. Bara till oss själva. Vi satt och njöt på en taco-resturang ( jag och Eva är tacos-fanatiker ). Där satt vi och babblade om allt mellan himmel och jord.. Utan våra barn och män. Bara vi två. Så underbart var det.

Skulle jag ge någon förälder i samma situation som mej själv ett råd, så skulle det lätt bli... Åk iväg med din bästa vän. Lär känna nya vänner om det går och skratta i 22 timmar !!!! Det var en rensning för kropp och själ. Helt underbart.

Jag och Eva som båda två väntar barn, satt och skålade med mjölk i vinglas vid middagsbordet.. Allt för att det skulle kännas lyxigt... hahahhahaha det var buffe och då finns det inget alkoholfritt vin eller så.. vad jag vet.. hmhm kanske ska kolla upp det tills nästa gång.

Jag fick förmånen att lära känna en tjej, Annica, som är en helt underbart rolig människa... Hoppas verkligen vi träffas igen.. :)

// Mia, Zebbes mamma

 

annica trollmor till 6

30 augusti 2011 17:16

hihi du e ju helt underbar vännen!
jag hade oxå skit skoj, och det e ju inte ofta man har så kul med TVÅ gravida tjejer att parta med, men ni gick nog igång på mjölken tror jag, och jagvinet, hihihi
ja kul va det!!!

http://trollmorsbusungar.blogg.se

 

Eva N

30 augusti 2011 19:48

Härligt att höra att du har haft dte så bra!! Det är viktigt att få göra nåt för sig själv ibland också!! :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jäkligt dåligt med uppdateringar här har jag märkt. Men saker har hänt under dessa tre månader och jag har prioriterat det. Vad har hänt sen sist då? Otroligt mycket och allt får inte plats i ett inlägg. Behovet av att få skriva har åter väckts t...

Jag fick drömjobbet för ett tag sedan. En fast anställning på sjukhuset. Jag var så lycklig. Äntligen skulle jag göra det alla sagt åt mej genom åren. Bara för att Zebbe har en sjukdom så måste du leva på med ditt egna liv. Jag är utåt sett en jä...

Året började med att lära oss nya andningshjälpmedel. Straxt innan julen förra året så fick Zebbe både ångmaskin och hostmaskin. Under ett besök på barnavdelningen på sjukhuset så bröt Zebbe ihop totalt. Hans underbara sjuksköterska gick in till ...

Snart har ytterligare ett år gått på vår resa. I jan är det 9 år sedan jag fick reda på att Zebbe hade duchennes muskeldystrofi. Just där och då trodde jag aldrig att jag skulle få något som skulle kunna kallas ett normalt liv. Jag var helt i...

Jag sitter nu i ett mörkt rum och nattar Zebbes yngsta lillebror. Känslorna börjar komma. Vad hände idag? Varför? Vad gjorde de? Varför reagerade jag som jag gjorde? Frågorna blir många när dagen man bävat för, tillslut är över och allt gick br...