Ja, vad säger man... Zebbe slutade för länge sedan att vara vaken på nätterna. Men för tillfället så gör han sina yngre syskon sällskap vare natt. De vaknar i omgångar, så det blir absolut inget sova av för min del.. eller för Thomas..

Inatt fick jag nog av Zebbes värk och bestämde mej för att ringa idag. Sagt och gjort.. ringde till avdelningen där han låg förra veckan. De berättar att det är inget ovanligt att barn som tagit bort halsmandlarna har ont upp till två veckor efter operation. Jag frågade om det var okej att använda Ipren och alvedon så här länge.. Och de godkände ända upp till 2 veckors regelbunden användning. Men de sa också att om han inte har ont, så ge inget. Det går ganska så fort att smärtstilla honom nu, så jag behöver inte ge förebyggande, mer än till natten. Dagtid är okej att vara utan.

Så ända tills nästa vecka är det helt normalt att Zebbe har ont i hals, öron och käke... Jag tycker synd om honom.

och när man ändå är igång och ringer sjukhus, så ringde jag angående Theodor och hans näsblod. Så idag blir det läkarträff för honom och troligen en remiss till specialister för att fixa näsan...

Ja, är det inte storebror så är det lillebror... Vem står på tur???    

// Mia, Zebbes mamma

 

Orchid/Ingegerd

19 oktober 2010 09:17

Tänk att det alltid ska vara nåt när man har små barn!
Kram på er!

http://kidsandorchids.wordpress.com

 

Trillingmamman

19 oktober 2010 21:58

Tror ni alla där hemma behöver en varm kram. Sänder en till er, önskar jag kunde avlasta så ni fick sova åtminstone en natt.

Kramar från oss

http://www.familjenxl.bloggplatsen.se

 

Mia

19 oktober 2010 22:39

Stackars Zebbe som inte kan sova för han har ont.. oppas det snart är över så han kan få sin sömn och ni en bättre sömn..

Kanske det blir redan i natt som det blir bättre, det hoppas jag på..

Kram Mia

http://nattmia.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jäkligt dåligt med uppdateringar här har jag märkt. Men saker har hänt under dessa tre månader och jag har prioriterat det. Vad har hänt sen sist då? Otroligt mycket och allt får inte plats i ett inlägg. Behovet av att få skriva har åter väckts t...

Jag fick drömjobbet för ett tag sedan. En fast anställning på sjukhuset. Jag var så lycklig. Äntligen skulle jag göra det alla sagt åt mej genom åren. Bara för att Zebbe har en sjukdom så måste du leva på med ditt egna liv. Jag är utåt sett en jä...

Året började med att lära oss nya andningshjälpmedel. Straxt innan julen förra året så fick Zebbe både ångmaskin och hostmaskin. Under ett besök på barnavdelningen på sjukhuset så bröt Zebbe ihop totalt. Hans underbara sjuksköterska gick in till ...

Snart har ytterligare ett år gått på vår resa. I jan är det 9 år sedan jag fick reda på att Zebbe hade duchennes muskeldystrofi. Just där och då trodde jag aldrig att jag skulle få något som skulle kunna kallas ett normalt liv. Jag var helt i...

Jag sitter nu i ett mörkt rum och nattar Zebbes yngsta lillebror. Känslorna börjar komma. Vad hände idag? Varför? Vad gjorde de? Varför reagerade jag som jag gjorde? Frågorna blir många när dagen man bävat för, tillslut är över och allt gick br...