Bild hämtat från i princip alla tidningar på internet...

                               Bild hämtad från i princip alla tidningar på nätet...

Jag såg fram emot en kväll där jag skulle få njuta av att få vara med mina två yngsta barn. Zebbe är hos sin pappa, Felicia likaså. Thomas är och hämtar sin son i Norge. Zebbe ser fram emot att hans bonus-bror, eller som Zebbe ser det... sin storebror kommer hem över lovet. Men min planering av kvällen ändrades drastiskt...

kl 16:21 fick jag ett mess ifrån Thomas.. De satt på tåget och längtade hem.. En liten kort sms konversation utbröt mellan oss som slutade med puss puss...

Sen ringer han kl 17:52... Jag hör på en gång att något har hänt.. Jag får reda på att tåget de sitter på har spårat ur. Deras vagn är okej, den står kvar på spåret. Men två vagnar framför dem har spårat ur, en har vält och ligger upp och ner.

Han ser att det finns några skadade. De själva sitter fortfarande kvar i tåget. De första ambulanserna är på väg till tåget ser han. Vi avslutar snabbt samtalet och sen börjar jag en rundringning och långsamt smyger sej chocken på.

Min kära vän och släkting Angelica, kom över och hjälpte mej att söka på nätet efter info om vad som hänt.. Jag ser bilderna och känner hur skakig jag blir. Tankarna snurrar.. man vet knappt vad som är upp och ner här hemma.

Några intensiva timmar börjar och när vi tillslut får besked att de sitter på bussen hem, då kunde jag börja slappna av. Jag har suttit konstant med tårar i ögonen.

Man börjar tänka på hur viktigt det är med hur alla samtal slutar, sms mm. Tänk om det hade vart riktigt allvarligt.. Att de blivit skadade. Jag hade haft tur.. För våra sms har varit väldigt fina idag. Även tfn samtalen.. Men jag tänkte snabbt på hur det skulle kännas om man hade vart osams... och de inte kommit hem igen.. Rädslan över att det hade kunnat gå riktigt illa har vandrat i mina tankar..

Det var som att inom 5 sekunder så hade våra 3 år tillsammans passerat i revy i mitt huvud... Bilder som dök upp var bland annat på, när Thomas följt med mej och Zebbe till sjukhus, alla gånger han tröstat mej när jag varit ledsen över Zebbes sjukdom. Bilder på  när våra blickar möts för första gången dök också upp.

Jag har aldrig hört Thomas vara så rädd... och det var första gången någonsin som jag kände att detta var en situation som jag inte kunde klara av själv.. Angelica hjälpte mej så mycket och jag hoppas jag kan återgälda henne någon gång. Via Facebook så fick jag enormt mycket stöd också. Sådana här gånger är jag så tacksam över internet och alla bloggar, forum och skvaller, mobiler osv... Tågolyckan inträffade vad jag förstår runt 17:42, 17:52 ringde Thomas mej, runt 18:00 såg jag de första bilderna ifrån olycksplatsen.

Nu är kl snart halv elva, och jag har äntligen börjat lugna ner mina nerver.. Jag har fortfarande sms kontakt med Thomas. Hans son sover gott i bussen. De ska stanna i Örebro för att få mat på MC Donalds. De blir bjudna...

Jag pratade med Sj ikväll och de ska skicka ut ersättning automatiskt till de som blev drabbade. Men om det blir verklighet återstår att se.

Jag har ikväll inte kunnat släppa tanken på att hur hade det gått om det var mitt i vintern, om Zebbe hade varit med, om olyckan hade hänt om några år då Zebbe kanske inte kan gå längre.. ?? Ja självklart så ska man kanske inte fantisera så mycket eller tänka OM, Men när man sitter själv i mörkret här hemma, de två yngsta sover och hunden likaså.. Då är det inte lätt att låta bli heller.

Man vet aldrig när det inträffar.. Vips så kan olyckan vara framme. Tänk om de hade suttit i vagnarna som välte?? Tänk om Zebbe hade varit med?? Ja, det är svårt att inte tänka så...

Vi har ju i veckan som bekant firat att tunnelbanan blir 60 år idag. Detta firades rejält med ordentliga tågstopp, i bland annat tunnlar, där de fick evakuera flera tåg.. Där kunde jag heller inte låta bli att fundera på hur de gör med folk som sitter i el-rulle.. Ja, när något händer så kan man inte låta bli att tänka vad hade hänt OM...

Thomas och hans son är välbehållna, men skakiga så klart..

Det blir en lugn helg, då vi bara ska koppla av och njuta av att allt gick bra.

Själv ska jag fortsätta torka mina tårar som finns i ögonen.. Det tar liksom inte slut..

Var tvungen att skriva av mej..

// Mia, Zebbes mamma

 

Mia

2 oktober 2010 01:35

Usch så hemskt.. Hoppas att de som skadades inte blev allvarligt skadade och vad skönt att inte Thomas och hans son blev skadade..
Men otäckt att vara med om något sådant och jobbigt att sitta hemma och vänta och tänka..

Njut nu av varandra..

Kram Mia

http://nattmia.blogspot.com

 

Orchid/Ingegerd

2 oktober 2010 08:51

Så bra att du skrev av dig på bloggen! Jag vågar inte ens tänka tanken på att allt kunde ha gått helt annorlunda! Och som du säger, om Zebbe varit med!
Både SJ och SL har haft det besvärligt på sistone. Dom kanske skulle behöva se till att allt börjar så som smort i stället!
Kram på er alla! Önskar er en lugn och skön helg!
Ingegerd

http://kidsandorchids.wordpress.com

 

Carina

2 oktober 2010 16:30

Hej!
Skönt att dom klarade sig utan skader.
Jag minns när Tjörnbrorn blev på körd av en båt. Min bror var ute och körde (jobbet) och vi viste bara att han var där någonstanns. Detta var innan mobiltelefonen. Det tog ett dygn innan vi fick kontakt med honom. Han viste inget utan det var inte fören vi kom i kontakt med firmerna som han besökte som vi fick fram ett medelande till honom att han skulle ringa hem. Det var hemskt och många tankar hann gå runt i skallen. Mobilen är en härlig uppfinning.
Ha det bra
Carina

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jäkligt dåligt med uppdateringar här har jag märkt. Men saker har hänt under dessa tre månader och jag har prioriterat det. Vad har hänt sen sist då? Otroligt mycket och allt får inte plats i ett inlägg. Behovet av att få skriva har åter väckts t...

Jag fick drömjobbet för ett tag sedan. En fast anställning på sjukhuset. Jag var så lycklig. Äntligen skulle jag göra det alla sagt åt mej genom åren. Bara för att Zebbe har en sjukdom så måste du leva på med ditt egna liv. Jag är utåt sett en jä...

Året började med att lära oss nya andningshjälpmedel. Straxt innan julen förra året så fick Zebbe både ångmaskin och hostmaskin. Under ett besök på barnavdelningen på sjukhuset så bröt Zebbe ihop totalt. Hans underbara sjuksköterska gick in till ...

Snart har ytterligare ett år gått på vår resa. I jan är det 9 år sedan jag fick reda på att Zebbe hade duchennes muskeldystrofi. Just där och då trodde jag aldrig att jag skulle få något som skulle kunna kallas ett normalt liv. Jag var helt i...

Jag sitter nu i ett mörkt rum och nattar Zebbes yngsta lillebror. Känslorna börjar komma. Vad hände idag? Varför? Vad gjorde de? Varför reagerade jag som jag gjorde? Frågorna blir många när dagen man bävat för, tillslut är över och allt gick br...