Om en vecka, kommer de.. Räddningen som ska få Zebbe på benen igen. Assistenterna har kommit på att det inte går att stretcha Zebbe om de säger att det är det de ska göra, men om de bara börjar, så tänker inte Zebbe på det och stretchingen går att genomföra.. Zebbe kommer på att han har ont, om assistenterna nämner ordet stretching, så då spänner han sej och det blir omöjligt att sträcka ut musklerna..

Zebbe började i veckan gråta över sina skenor.. Han längtade efter dem... jag måste ju tillbaka til skolan!!!

Ja, Zebbe har haft så ont att han inte haft ork att ta sej iväg.. Han har fått hem matte och svenska och sitter faktiskt varje dag och gör läxorna. Han får inte hamna efter, och han är så duktig som kämpar på för att hänga med i klassen..

Nu blir det sportlov hos pappa, och efter det så kommer han att hänga med som vanligt, tillbaka vid skolbänken igen..

// Mia, Zebbes mamma

 

Mia

26 februari 2011 20:37

Stackars Zebbe :-( Hoppas skenorna kommer snabbt nu så han slipper ha så ont..

Kram Mia

http://nattmia.blogspot.com

 

Madde

27 februari 2011 10:49

Duktiga Zebbe som kämpar med skolarbeten trots värk! Tänk att skenorna som jag förmodar också ni tyckte var besvärliga i början blir nåt man längtar efter! Om 9 dagar åker vi med lillasyster till Umeå och borttagning av hennes extra tumme. Efter gipset kommer hon att ha nattskena till tonåren. Till Liam har vi en madrass mot väggen så det inte smäller så när han vänder sig, får skaffa liknande till Wilma så går allt säkert jättebra!

Zebbes mamma

28 februari 2011 18:08

Hej Madde...

Zebbe tyckte faktiskt inte att de var så jobbiga. Vi talade om för honom att antingen fick han ha dem som man skulle.. dvs på nätterna, eller så var han tvungen att ha dem dagtid. Zebbe provade en dag att ha dem. Han ruttnade ganska så fort på det.. så han själv bestämde sej för att ha dem på nätterna..

Smart med madrass mot väggen.. ska fundera på det... :)

Lycka till med Wilma... :) Det kommer nog att gå bra :)

Kram Mia

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jäkligt dåligt med uppdateringar här har jag märkt. Men saker har hänt under dessa tre månader och jag har prioriterat det. Vad har hänt sen sist då? Otroligt mycket och allt får inte plats i ett inlägg. Behovet av att få skriva har åter väckts t...

Jag fick drömjobbet för ett tag sedan. En fast anställning på sjukhuset. Jag var så lycklig. Äntligen skulle jag göra det alla sagt åt mej genom åren. Bara för att Zebbe har en sjukdom så måste du leva på med ditt egna liv. Jag är utåt sett en jä...

Året började med att lära oss nya andningshjälpmedel. Straxt innan julen förra året så fick Zebbe både ångmaskin och hostmaskin. Under ett besök på barnavdelningen på sjukhuset så bröt Zebbe ihop totalt. Hans underbara sjuksköterska gick in till ...

Snart har ytterligare ett år gått på vår resa. I jan är det 9 år sedan jag fick reda på att Zebbe hade duchennes muskeldystrofi. Just där och då trodde jag aldrig att jag skulle få något som skulle kunna kallas ett normalt liv. Jag var helt i...

Jag sitter nu i ett mörkt rum och nattar Zebbes yngsta lillebror. Känslorna börjar komma. Vad hände idag? Varför? Vad gjorde de? Varför reagerade jag som jag gjorde? Frågorna blir många när dagen man bävat för, tillslut är över och allt gick br...