Tack snälla ni, som både här på bloggen och facebook skrev så omtänksamma saker. Tack för att ni finns...

Igår kväll avslutade jag kvällen med huvudvärk.. Det blir så efter en sådan där dag. Väldigt påfrestande, mer än vad någon kan förstå.. Eller ja, nu ska jag inte dra alla över en kam.. det vore elakt utav mej. Många kan sätta sej in i min situation, medans andra absolut inte kan. Fick igår en kommentar, som var i stil med något liknande.. Kommer inte ihåg ordagrant var personen sa... - Du måste ju vara stark om du ska med honom på sådana där saker.. Kan ju inte bryta ihop.. Mitt svar blev.. Men det var ju precis det jag gjorde. Var stark. Jag vågade visa mina känslor för min egen son, varken han eller jag gillar hans värk.. varför dölja det?

Hela kvällen igår och inatt så har jag funderat mycket på, varför man i Sverige, i allmänhet säger att man är stark om man inte gråter, ex vid en begravning, eller om något är jobbigt. Varför är man svag om man gråter för att man är ledsen?

Jag själv vill påstå att man är grymt stark om man vågar stå för sina känslor, oavsett om det innebär gråt eller inte. Jag är stolt och glad över att jag är stark nog att gråta tillsammans med Zebbe när han har ont. Han hade nog tyckt att det var konstigt om jag inte blev ledsen när han har så ont. Varför skulle man dölja sådana känslor?

Visst, det ska inte vara så att han tillslut ska behöva trösta mej.. Men att gråta tillsammans om något är jobbigt, starker bara vår relation tror jag.

Zebbe frågade mej igår om jag grät.. ja, svarade jag. Jag är ledsen för att du har så ont. Jag tycker inte det är kul alls. Zebbe lutade sej emot mej och vi kramades och han viskade.. jag tycker inte heller det är kul...

Där satt vi tillsammans. var ledsna och arga över att han hade ont. Sen blev vi glada ihop och pratade om hur det gick för övrigt på gånganalysen.

Jag kommer aldrig att dölja mina känslor för mina barn. Är jag arg, så visar jag det. Är jag ledsen eller glad, visar jag det också. Det är normalt även om man är vuxen att ha känslor. Att dölja dem känslorna, skulle kännas som att jag ljög för barnen, och de är värda min sanning.

Idag blir det lite mer packning och dessutom lite plugg för min del.. Har lite att göra innan flytten. Hoppas ni får en underbar helg..

/ Mia, Zebbes mamma

 

Ingegerd

15 oktober 2011 10:05

Du har gjort helt rätt! Att visa känslor är ingen svaghet! Stackars dom som jämt klämmer in sina känslor och blir sjuka av det i stället!
Jag låter tårarna rinna när jag ser nåt på TV eller hör/läser om något underbart eller ledsamt! Jag har övat många, många gånger sedan jag blev Änglamormor!
Kram på er alla och trevlig helg!

http://vildaochtama.wordpress.com

 

Carina - grannen

15 oktober 2011 15:51

Jag håller med Ingegerd - att du har gjort helt rätt Mia! Här hemma "tvistar" vi om just den biten, att både FÅ och VÅGA gråta om man är ledsen. Att kunna visa om man är arg, glad eller ledsen - det är styrka, precis som du själv skriver! Jag håller på dig Mia, det vet du!
Puss o kram!

 

Eva N

15 oktober 2011 18:53

Mycket klokt skrivet, Mia!
Jag håller helt med dig, man är stark om man vågar visa att man är ledsen och gråta.
Hoppas det har gått bra med packning & pluggande!
Kram

 

Mia

16 oktober 2011 20:03

Vet du hur klok du är?? En av de klokaste mammor jag känner till..

Kram Mia

http://nattmia.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jäkligt dåligt med uppdateringar här har jag märkt. Men saker har hänt under dessa tre månader och jag har prioriterat det. Vad har hänt sen sist då? Otroligt mycket och allt får inte plats i ett inlägg. Behovet av att få skriva har åter väckts t...

Jag fick drömjobbet för ett tag sedan. En fast anställning på sjukhuset. Jag var så lycklig. Äntligen skulle jag göra det alla sagt åt mej genom åren. Bara för att Zebbe har en sjukdom så måste du leva på med ditt egna liv. Jag är utåt sett en jä...

Året började med att lära oss nya andningshjälpmedel. Straxt innan julen förra året så fick Zebbe både ångmaskin och hostmaskin. Under ett besök på barnavdelningen på sjukhuset så bröt Zebbe ihop totalt. Hans underbara sjuksköterska gick in till ...

Snart har ytterligare ett år gått på vår resa. I jan är det 9 år sedan jag fick reda på att Zebbe hade duchennes muskeldystrofi. Just där och då trodde jag aldrig att jag skulle få något som skulle kunna kallas ett normalt liv. Jag var helt i...

Jag sitter nu i ett mörkt rum och nattar Zebbes yngsta lillebror. Känslorna börjar komma. Vad hände idag? Varför? Vad gjorde de? Varför reagerade jag som jag gjorde? Frågorna blir många när dagen man bävat för, tillslut är över och allt gick br...