för Zebbes operation av halsmandlarna. Den 12 okt är det dags.

Normalt så får barn åka hem samma dag som de har opererat bort halsmandlarna. Men inte Zebbe. Han måste vara kvar 1 dygn innan han får åka hem. Detta pga DMD. Ja, nu börjar hans sjukdom märkas i alla sammanhang. Tidigare så har den inte påverkat hans sjukhusbesök nämnvärt..

Zebbe är inte rädd.. Han vet absolut hur han ska sövas och tackade nej till sjukhusets erbjudande om en lekstund som gick ut på att berätta hur han skulle sövas. Zebbe ville hellre åka hem än att vara kvar och lyssna på saker han redan visste..

Jag kommer att vara med både vid sövning och uppvaknande. Jag kommer att sova kvar och åka med honom hem dagen därpå.

Jag laddar med kamera och eventuellt datorn.. Zebbe lär sova mycket efter narkosen så jag behöver ha något att göra. Dessutom brukar Zebbe vilja att jag tar kort innan och efter operationen.

Det Zebbe verkligen ser framemot är att efteråt har han bestämt att han bara ska äta glass i några dagar efteråt.. hur många får chansen till det?? :)

// Mia, Zebbes mamma

 

Orchid/Ingegerd

27 september 2010 22:12

Det kommer att gå jättebra! Tänk bara att få äta så mycket glass man vill! Vilken lycka mitt i allt det trista!
Kram!
Ingegerd

http://kidsandorchids.wordpress.com

 

Trillingmamman

28 september 2010 08:59

Även om avståndet är långt så kommer jag att vara närvarande den dagen ifall du behöver mig.

Tror Zebbe kommer att klara det galant, barn är inte så omständiga. Det är vi vuxna som tänker och tycker mer om situationen. Zebbe har ditt fulla stöd och jag tror han känner det med. Vem finns vid din sida?

Kramar Eva

http://www.familjenxl.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jäkligt dåligt med uppdateringar här har jag märkt. Men saker har hänt under dessa tre månader och jag har prioriterat det. Vad har hänt sen sist då? Otroligt mycket och allt får inte plats i ett inlägg. Behovet av att få skriva har åter väckts t...

Jag fick drömjobbet för ett tag sedan. En fast anställning på sjukhuset. Jag var så lycklig. Äntligen skulle jag göra det alla sagt åt mej genom åren. Bara för att Zebbe har en sjukdom så måste du leva på med ditt egna liv. Jag är utåt sett en jä...

Året började med att lära oss nya andningshjälpmedel. Straxt innan julen förra året så fick Zebbe både ångmaskin och hostmaskin. Under ett besök på barnavdelningen på sjukhuset så bröt Zebbe ihop totalt. Hans underbara sjuksköterska gick in till ...

Snart har ytterligare ett år gått på vår resa. I jan är det 9 år sedan jag fick reda på att Zebbe hade duchennes muskeldystrofi. Just där och då trodde jag aldrig att jag skulle få något som skulle kunna kallas ett normalt liv. Jag var helt i...

Jag sitter nu i ett mörkt rum och nattar Zebbes yngsta lillebror. Känslorna börjar komma. Vad hände idag? Varför? Vad gjorde de? Varför reagerade jag som jag gjorde? Frågorna blir många när dagen man bävat för, tillslut är över och allt gick br...